Janne Amunét är en finsk regissör, cinematograf och frilansande konstnärlig ledare med över femton års erfarenhet inom filmskapande och reklam. Han filmar de flesta av sina arbeten med kameror från Olympus OM-systemet och hans kunder spänner från Porsche till OM Digital Solutions. Nyligen hade vi ett samtal med honom om filmskapande och varför han älskar serien Sirui Anamorphic Mars.
Jag erkänner. Jag är lite av en snobb när det kommer till objektiv.
Jag älskar att använda Hawks, Zeiss Super Speeds, Speed Panchros och liknande, men då och då dyker det upp ett objektiv som får mig att ifrågasätta mitt snobberi. Ett sådant objektiv är de nyligen lanserade objektiven Sirui Mars Anamorphic 1.33x. Den senaste månaden har jag haft privilegiet att prova dem under en reklamfilminspelning som involverade studiotagningar, vandringar i de schweiziska bergen och frostiga morgnar i finska Lappland. Ett ganska utförligt test, kan man säga.
MARS-objektiven annonserades samma dag som jag fick grönt ljus att göra en global varumärkesfilm för Olympus-kameror, känd som OM-SYSTEMET. Vi visste att det skulle bli en run-n-gun inspelning i de schweiziska alperna, vandringar genom det nyckfulla vädret i Lappland och en separat studioinspelning. Redan från briefen, med vetskapen om att vi skulle visualisera Olympus långvariga visste jag att jag ville filma anamorfiskt för att uppnå den klassiska filmkänslan.
Men hur? Vazen var inte tillgänglig, vi ville inte ha en bländare större än 1,33 och ingen tillverkare hade objektiv som var vidvinkliga nog att funka i Alperna. Men allt föll på plats och några samtal senare, häpnade jag över Focus Nordics generositet som gav oss ett set med demoobjektiv som vi fick filma med i nästan tre veckor. Otroligt häftigt.
Objektivet
Så, hur känns dessa objektiv för mig? Som en ljuv kompromiss. De är skarpa och kapabla objektiv, och när du öppnar bländaren, är de fullspäckade med karaktär och har precis tillräckligt med anamorfiskt skärpedjup och reflexer för att ge användaren en äkta anamorfisk upplevelse. Av någon anledning, gav vårt demoset kombinerat med ND-filter en ganska varm ton, men det gjorde inget alls, eftersom det hjälpte mig att uppnå vackra hudtoner även under usla filmförhållanden.
Till min förvåning gillade jag till och med dess flares. I demomaterialet såg de lite för blå och överdrivna ut. I praktiken kräver objektiven ett ganska kraftfullt ljus för att få den där extrema anamorfiska flaren. Det gjorde det enkelt att ha kontroll över graden av anamorfisk effekt som du vill återge i bilderna, vilket gör objektivsetet otroligt mångsidigt. Det enda problemet under vår filmning var att solen tittade fram bakom molnen ungefär fem gånger och i majoriteten av tillfällena befann vi oss på fel plats för tagningen, så jag fick inte möjligheten att leka med flaren förutom i våra studiosegment.
Brännvidden är även den spot on. Tillsammans med Olympus stabilisering, lyckades jag få till smidiga steadicam-liknande kamerarörelser med 24mm, samt ta handhållna bokehlicious närbilder med 75mm. Jag erkänner att jag blev mycket förtjust i 24mm- och 35mm-objektiven, ungefär 80% av produktionen filmades med dessa två. I tillägg, var även 50mm och 75mm praktiska när vi ville måla med bokeh och komprimera bakgrunden, eller ha tillräcklig räckvidd för att fånga ett vilt djur eller natur som var för långt borta för de andra två objektiven.
Lättviktig konstruktion
Och det allra bästa? Hela mitt produktionskit, vandringsutrustningen, kläder och tillbehör får plats i en enda ryggsäck! Det var första gången jag kunde bära en hel filmproduktionsutrustning på mina axlar, vandra uppför ett berg, filma med riktig anamorfisk kinematografisk effekt och inte dö av utmattning under processen. Alla som någonsin har behövt göra en run-n-gun med en fullriggad filmkamera med ett anamorfiskt set, vet hur fruktansvärt utmattande det är. Du orkar göra det i en eller två dagar, men försök göra det i nio dagar fördelat på två veckor och vi närmar oss det fysiskt omöjliga, om du inte råkar ha Dwayne Johnsons kroppsbyggnad.
Värde för pengarna
För mig är Sirui Mars en undergörare. Därmed inte sagt att objektiven är jämställda Hawks eller Orions, men för mindre än det billigaste anamorfiska objektivet på riktig kinematografisk nivå, kan jag äga ett helt set Mars-objektiv. Det är ett under, och i rätta händer, skapar de enastående bilder som till och med imponerar på en självutnämnd snobb som jag. Detta är packbart anamorfiskt objektivsnobberi i sitt esse.
